AmericanWay

Känner att det är lika bra att börja från början och berätta hur jag hamnade där jag är idag, även om det är  en mindre rolig historia att blicka tillbaka på såhär i efterhand..

 

Som bolltokig 6 åring började jag spela fotboll, några år senare började jag även sysselsätta mig med att spela lite innebandy på vintern. Var ganska tjock som lite vilket har speglat och speglar mitt liv än idag, men jag var dom extra kilona till tros ändå bra på sport, om än lite långsam.  Vid högstadie tiden blev fotbollsträningen mer intenvis när jag bytte klubb och kilona började rasa av mig.(iaf enlgit alla runt omkring, själv märkte jag ingenting förutom att jag blev sinnessjukt snabb)

 

14 år gammal fick jag i Mars min första skada, egentligen inget allvarligt (en stämpling som fick bägarn och rinna över och musklerna i min fot sjönk ihop och försvann) men pga att ingen tog den på allvar och inte gav mig rätt behandling blev den otroligt efterhängsen och jag kunde i princip inte använda högerfoten alls under 6 månader.utan kunde bara spela med ett ben dom få gångerna jag tränade.6 mån är ganska lång tid i den åldern  då man utvecklas enormt mycket på den tiden. Men jag gav inte upp utan tog mig tillbaka igen, även om jag helt plötsligt inte var bland dom bästa vilket jag varit innan. Det var en ovan situation och jag började få upp ögonen mer och mer för bandyn som jag hade kunnat spela obehindrat under den här tiden. Jag fortsatte iaf med fotbollen och gjorde 1 år i pojkallsvenskan, men när Juniorallsvenskan och ännu mer träning kom upp på tapeten föll de sig naturligt att ja la ner fotbollen på seriös nivå för att ägna mig helt åt bandy.som jag var ännu bättre på.

 

 

I samband med det här började ja som 16 åring styrketräna och gjorde väll i princip precis ALLA fel en 16-åring som tror han vet allt kan göra på ett gym. Självklart insåg jag inte det just då. Det tog väll ca 4 mån sen kollapsade min vänstra hanled. Jag kunde i hålla i nånting, och spec inte vrida den. Då blir det svårt att spela bandy. La faktiskt av helt under en 6 mån period och bara styrketränade. Sen blev suget för stort och jag började igen. Nu hade även bandyn kommit upp på lite nivå å de va Juniorallsvenskan som gällde, dessutom fick jag chansen att träna med A-laget i Div 1. Helt plötsligt var ja minst , yngst och svagast i laget vilket var väldigt ovant, även om ja naturligtvis aldrig varit "stor" med min 176 cm.

 

Detta gjorde att jag började träna ännu mer styrketräning för att kunna hävda mig i det fysiska spelet. De tog någon månad sen pajjade högerhandled också. Den här gången lyckades iaf en naprapat inse att det var pga överrörlighet jag fått bråskbildning i handlederna. Men är det något som kännetecknar mig så är det att aldrig ge upp. SÅ jag tränade både med A-laget, mitt egna lag och gymmet. ca 8-9 pass i veckan. Fotbollen va dock inte helt avslutad utan tillsammans med andra kompisar som tröttnat o slutat i 16 års åldern valde vi att starta en egen klubb, TerraNova FF. (mer om den en annan gång)

 

Sista året på gymnasiet gjorde jag ett seriöst försök att slå mig in fullt ut i A-laget, men vid det här laget var inte bara händerna slitna (även om jag märkt att om ja tejpar dom och stryper rörligheten så minskade värken) utan även fotlederna började ta stryk.

 

Till julen gav jag upp och slöt, hade alltid ont någonstans efter träning och det fungerar inte i en sådan hård kontaktsport. Vadå hårt kanske du tänker nu, de e ju bandy han snackar om men jag kan säga att jämfört med fotboll och många andra sporter är det stenhårt. Man kan i princip smälla på hur mycket man vill i närkamperna så länge man gör det mitt på plan och inte i ryggen.

 

Så en kväll i April-Maj 2006 liggandes i en polare säng framför hockey VM förändrades mitt liv totalt. 

Dagen efter kände jag mig lite stel i vänster sida vid bröstryggen. Tänkte inte mer på de men påpekade det för personalen på gymmet där jag hade skolpraktik för tillfället och tränade ca 5 dar i veckan. Tiden gick och en dag i juli efter ett förmiddagspass kom jag hem och helt plötsligt låste sig hela kroppen. Jag kunde inte ens vrida på huvet.  Mamma tillkallade ambulans o ja blev körd till akuten, där togs massa prover och tester samtidigt som dom pumpade mig full med morfin och konstaterade att jag fått "ryggskott". Efter det sov jag ett dygn.

.

 

Det här var starten på den mörkaste tiden i mitt liv. Kommande höst/vinter tränade jag på gymmet ca 3-4 ggr i veckan och spelade bandy 2-3 ggr på lite längre nivå men resterande tid låg ja hemma på soffan för ja hade så ont i ryggen så ja kunde inte sitta eller göra nått annat. Såhär fortsatte de i ca 1,5 år innan jag efter att prövat på simmning 2 ggr fick en låsniing i nacken. Helt plötslgit var ryggvärken peanuts för den kunde ja lindra genom att stå eller gå, men nackvärken de va outhärdlig.

 

Ungefär så har mitt liv sett ut tills vinter 2011 då ja nådde rock bottom och en vändning...